Demokrati-listan

Man kan inte skriva om demokrati utan att bli politisk.

En gång i tiden läste jag Lenin. Han diskuterade socialism, han definierade socialism. Det fascinerade mig att han vartefter preciserade vad socialism var. Det var de bildade arbetarråden, sovjeterna. Det var sovjeterna plus elektrifieringen av landet. Senare var det sovjeterna plus elektrifieringen plus den kemiska industrin. Socialismens innebörd tycktes förändras med den aktuella politiska debatten och situationen; den blev något som det politiska dagsläget krävde.

På det tänker jag när jag läser om vad demokrati uppfattas vara, eller vad ”det är”. I allmänna val får folket rösta på de partier som finns och som fritt får bildas (såvitt de inte bryter mot grundlagen). Ordet, konsten, organiserandet är fritt. Representanter utses genom fria val till en folkvald församling som tar beslut om regering, lag och statens medel. Om ungefär dessa demokratins fundament är nästan alla – i vår kulturkrets – överens. Sedan lägger någon till att demokrati är allt det där plus ”marknadsekonomi”. Och några anser att ”äganderätt” och även rätten att göra affärer hör till det mest grundläggande i en demokrati. En del vill till och med hävda att rätten för aktiebolag att med skattemedel bedriva affärer i välfärdssektorn är en del av demokratin. Då tänker jag på Lenin. Demokrati som en spegel av ett starkt intresse och ett politiskt utgångsläge.

Det intressanta med det är inte – i den här texten – vad demokrati ”är” och vem som anser vad. Utan just att varken socialism eller demokrati är något fast och varaktigt, och inte något som står ovanför de starka intressena, ovanför klasserna och de sociala skikten i samhället. Nu har socialismen som samhällssystem blivit svärtat och uppfattas närmast omöjligt genom historien, medan demokratin som föreställning och ideal lever vidare. Som den enda möjliga idén. Vad den “nya” nationalismen vi ser i Europa och USA betyder i frågan om demokratin är ännu höljt i dunkel men är brännande. Erfarenheten hittills talar i vart fall för att det långt ifrån räcker att folket i fria val har röstat fram en styrande konstellation för att vi ska tala om en demokrati värd namnet.

Man brukar – i vår del av världen – hävda att demokratin är något som ständigt måste försvaras. En uppsättning av värden, med rötter i upplysningen, som måste återerövras av varje generation. Ett exempel från samtidens Europa är diskussionen kring om det som enligt lag får sägas, också lämpligen bör sägas. Vad som är förbjudet i lag skiljer sig mellan länder. I ett land är det förbjudet att förneka förintelsen. I ett annat får man inte häda kristna värden och symboler. I ett tredje får man inte hetsa mot folkgrupp. Utgör dessa skillnader en slags demokratins “detaljer”?

Äpplen i skål

Demokratin bygger på ett antal värden; folket liksom individen har skyldigheter och rättigheter. Men i praktiken bygger den också på kompromisser, en slags samlevnad mellan sinsemellan starkt motsatta krafter, klassintressen och ideologier, I fascismens kärna låg att denna nationens enhet skulle stå över klassintressen. Marxist-leninisterna hävdar i stället att nation och stat inte kan stå över klasserna utan är uttrycket för klassförtryck. Demokratin bygger på en “fredlig idé” om hur ett samhälle kan hantera dessa motsättningar utan att gå sönder. Det står rätt klart av historien att när de sociala och politiska motsättningarna blir för starka så fungerar inte demokratin. Vi behöver inte gå till det tyska 30-talet, vi kan tänka på Chile, Algeriet, Thailand.. När folkmajoriteten väljer ”fel” så tar de starkaste, eller våldsapparaten, över. Det regelverk som ska vara demokratins grund fungerar inte. Detta skylls på svaga demokratiska traditioner och institutioner, vilket kan tolkas som att om bara demokratin en gång etablerats så händer inte detta. Men snarare är det rimligare att säga att det kan hända om de sociala och politiska motsättningarna blir för stora. Efterkrigstidens stora utredningar i Sverige varnade för odemokratiska “andliga farsoter” och att demokratisk fostran var vaccinet.

Att hålla tillbaka starka samhälleliga motsättningar skulle i så fall kunna vara demokratins förutsättning. När nästan alla får det bättre och har framtidstro är det relativt lätt att nå stabilitet och utveckla demokrati. Men om nu de samhälleliga motsättningarna växer, på grund av ekonomiska och sociala logiker och utvecklingar som ingen riktigt syns rå över? Är då det allt överskuggande intresset att hålla tillbaka motsättningarna i samhället? För vem och vilka? För alla?

I tidskriften 10-tal skriver John Swedenmark om likheter mellan vår samtid och 1930-talet. Andra har pekat på starkt ökade sociala skillnader och ett samhälle som ”går isär”. Om detta är sant och detta fortsätter så ligger kanske demokratin som vi känner den inte helt bra till? I demokratins samhälle utesluts på intet sätt att de rika blir omåttligt rika och de fattiga omåttligt fattiga, att de rika utnyttjar de fattiga eller maktlösa. Men förutsättningarna för demokratin hotas då samtidigt.

För att gå vidare på listan över vad demokrati är; det är folkstyre, det fria ordet, alla människors lika värde, rätt till integritet, det är utbildning och bildning för alla, och det är en strävan att hålla tillbaka samhälleliga motsättningar genom en jämlikhetspolitik. Till listan måste läggas: hur ska de allra flesta i samhället fås att värna om och kompromissa sig fram till ungefär samma lista?

Tiggeriet och “lösningarna”

Tiggeriet har diskuterats livligt senaste året. Sverige har ‘översvämmats’ av romer från Rumänien som sitter med sitt bylte och sin burk utanför affären, tunnelbanan, systemet.

Det är provocerande för de flesta. Och detta nästan oavsett om människor är böjda att vilja hjälpa andra eller inte. Det upplevs som främmande för och i vårt svenska samhälle.

Även för mig är det provocerande och jag funderar en del över varför och jag funderar över hur jag kan förhålla mig till det.

Det finns två till synes “enkla” lösningar eller förhållningssätt. Det ena är att ge en peng, några kronor till dem som kommer i ens väg. Det kostar ju inte mycket. Det andra är att anse att det inte ska komma människor till Sverige och tigga och att de borde åka tillbaka dit där de kommer från. Punkt. Jag har svårt med bägge dessa. Det första alternativet är lockande eftersom det ger en viss lättnad i situationen och en känsla av att göra något gott. Men det känns som att stödja ett system, ett slags samhälle som jag absolut inte önskar. Jag ska inte säga att det känns förnedrande att ge en slant, men någonting ditåt i alla fall. Om många ger så lättar det för dagen för dem som tigger men knäsätter vi inte ett system som är omänskligt eller ovärdigt? Modellen att den som råkat illa ut inte ska behöva tigga av andra utan kunna få hjälp genom ett solidariskt system är grundmurad in i min ryggrad. Måste jag ändra min grundsyn på hur vi ska ha det med detta? Om jag ger – i princip – så kommer väl de arma människor som tigger inte att ha någon anledning alls att sluta tigga?

Det andra alternativet då? Ja visst kunde man önska att slippa se tiggandet, och slippa se människor som är så utsatta och som gör sig så utsatta. Men jag vet ju att deras situation inte skulle bli bättre om de “åkte hem”, kanske tvärtom. Jag vet därmed att det bara handlar om att slippa se nöden och att vi vill exkludera den från vår egen gård – utsattheten får finnas någon annan stans, var som helst,  men inte här. Kommer den rumänska staten att inom överskådlig tid göra något för att hjälpa? Det verkar inte så.

Hökarängen

Ett sätt som jag försöker “lösa” dilemmat på är att ge månadsbidrag till sådant som Stadsmissionen, Rädda barnen, SOS barnbyar eller dylikt. Det känns bättre. Tanken att det finns någonstans att gå, att det finns organiserad hjälp någonstans där det inte är fråga om att hela tiden be och ibland få och ofta bli avvisad. Men detta är inte min poäng här. Den är snarare att jag inser att det inte finns någon lösning på problemet. Inte just nu. Och framför allt finns ingen rimlig lösning för mig och mitt samvete i dessa möten. Varje gång jag ser blicken hos dessa medmänniskor som tigger – och det sker ju varje dag nu – så finns dilemmat där och känslan av att ingen lösning finns. Det är oroande, provocerande och sorgligt. Men jag har bestämt mig för att inte låta den känslan göra att jag försöker hitta på någon “lösning” på situationen. Jag tror jag helt enkelt får stå ut med den disharmoni som situationen innebär och se den om inte annat som en påminnelse om att denna nöd och detta lidande finns.

Politisk storm i vattenglas?

Det är frestande att kommentera det politiska läget, även om man får inse att utbudet av bloggar, åsikter och utsagor sannolikt har blivit betydligt större än efterfrågan.

För det första: vad trött man blir. På allt snatter, på allt uträknande av vem som ska vinna på det och på det, på media med sin logik: dramatik och gräl är viktigare än upplysning, vem vi ska skylla på är fråga nummer ett, osv.

För det andra: Invandrarfrågan är verkligen en politisk fråga till skillnad från allt detta taktiserande och spekulerande. Den är värd att diskutera. Idén att man borde undvika den för att inte gynna SD har jag haft svårt att förstå. Om nuvarande sju riksdagspartier, som har ungefär samma uppfattning (än så länge) om dagens migrationspolitik, står för den så bör man väl högljutt plädera för den humanistiska linjen och inte ducka, för att man tror att det finns folk i buskarna som inte delar den? En del hävdar att om nu SD fått så mycket röster så borde det få ett praktiskt-politiskt genomslag i ‘deras hjärtefråga’. Men varför då? Var sjätte har röstat på det, varför skulle det få genomslag om fem sjättedelar inte röstat för det? Man kan betänka att 70-80 procent av svenska folket uppenbart tycker att vinster på den skattefinansierade välfärdssektorn borde bort, och att detta inte har fått något ordentligt genomslag.

Signal vid Vagnh -08

(Järnvägsböj i Vagnhärad, akryl på trä)

För det tredje: Det är med verklig sorg i hjärtat jag iakttar detta politiska spektakel. Sorgligt därför att det ser ut att vara toppen på ett isberg, eller kanske snarare en logisk fortsättning på en dyster resa de senaste decennierna. En borgerlighet som är på stark frammarsch och som ser till att få samhället sådant som passar den egna situationen; lägre skatter, marknads-‘diktatur’, fler suvar och växande utanförskap. Skolans kris är en del av samma sorgliga utveckling. Det går inte att härleda allt detta till en och samma källa; att allt beror på en enda orsak. Men att samhällsutvecklingen skulle behöva vändas står i alla fall klart för mig.

För det fjärde och sista: När partibaserna tunnas ut, med färre aktiva medlemmar och mer otrogna väljare, så syns risken att partigrupperingarna, vare sig de är röda, gröna eller blå och bruna, isoleras som en slags maktcentra som har som högsta mål att vinna så många röster som möjligt i nästa val. Maktcentra som till viss del rycks loss från det liv som folk lever och som mest söker få den superkapitalism vi lever i att hållas under armarna. Folket riskerar få allt svårare att artikulera sina behov och sin samhällsvision.

Att hoppas att det trots allt kommer ut något som är positivt i den politiska situation som råder är väl att vara väl optimistisk. Ändå är det det enda jag kan göra. Eller också säga ungefär som folkpartiledaren Westerberg för rätt länge sen efter ett rätt misslyckat val:   Det verkar inte vara fler än så här som har samma grunduppfattng som jag.

Vill grabbar läsa?

Var Växjö igår. Stadsbiblioteket ordnade konferens om pojkar och läsning. Det som gladde mig särskilt var presentation av ett Kulturråds-projekt – PAUS – som gick ut på att engagera idrottsrörelsen i att intressera pojkar för läsning. Många idrottsföreningar har ställt sig positiva och ett antal idrottsförebilder har viftat med en bok. Jippo? Nä, det verkade göras på ett vettigt sätt. Ofta görs en motsättning mellan kroppslig kultur å ena sidan och annan kultur å den andra, men det är väl rätt onödigt.

Jag föreslog något liknande i min rapport Kön och skolframgång för 10 år sedan. Tror kanske inte att massorna hakade på det då, men roligt att någon gjorde något av idén.

Behövs det? Absolut. Det är lätt att verka snobbig och kulturelit och tala om litteraturens storhet och fullständiga nödvändighet. Men även om man bejakar mycket av dagens ungdomssysslor som dataspel och Youtube, så är jag övertygad om att bokläsning (i digital eller analog eller vilken annan form som helst) kan ge ett mycket rikare liv, till vem som helst. Vägen dit är säkert inte lätt – för alla.